Bebisfabriken

Igår hade jag (M) lönesamtal på jobbet, efter mötet frågade min chef mig hur det gick med allt. Berätta om det jobbiga med vänta och rädslan för att vi ska misslyckas och att vi inte berättat för våra familjer att vi kommit så långt i försöket att få barn. Hon var tyst ett tag sedan sa hon att det är viktigt att ha folk runt omkring sig att prata med och att jag skulle ringa henne om det var något, eller om jag bara kände att jag behövde prata av mig.
Måste säga att hon är underbar och väldigt stöttande och det värmer lite att veta.

Just nu försöker vi se till att ha saker att se fram mot, så vi har bokat in några konserter och föreställningar som vi ska se i höst för att få bort focus på hela "skaffa barn grejen" något annat att se fram mot. Kanske inte är direkt samma sak, men det hjälper lite.

Pratade med en av mina bästa vänner igår, hon fick sin efterlängtade bebis för ca 2 veckor sedan. Hon och hennes sambo har försökt få bebis i många år och till slut visade det sig att hennes pojkvän inte kunde få barn. Så dom åkte till danmark och inseminerade, och dom lyckades på andra försöket. Så visst finns det hopp! Även om det kanske kommer ta flera försök för oss så finns det hopp. Gäller att hålla fast vid det och inte alltid se den värsta utgången.

Men just nu pratar vi mycket barn och våra familjer måste tro att vi är lite koko efter som dom tror att vi ska vänta i ett par år till. Alla meningar börjar i princip med "om vi får barn... " och avslutas med "ja om ca 2-3 år förstås" Dom tycker vi ska sätta igång omedelbart och vi säger "näää" om dom bara visste hur rätt dom har.