Idag gjorde vi gravtestet, vi stod och stirra på stickan ett par sekunder. Sedan bestämde vi oss för att gå ut och vänta. Nervöst återvände vi in i badrummet för att titta. Men en klump i magen konstaterade vi att det inte var ett plus och att vi inte kunde få det att se ut som ett hur vi än ansträngde oss. Var som luften gick ur oss.. men vi klarar oss, vi försöker igen. Vi är lite ledsna och besvikna, men när man tänker efter, varför skulle just vi lyckas första gången när andra försöker och försöker gång på gång?
Det här är bara början på vår resa, och vi har tid att vänta. Det enda som gnager är alla "tänk om?" "tänk om vi aldrig lyckas?" osv.
Kommentarer
Trackback
-
Senaste inlägg
Kategorier
Arkiv